Språk är först och främst ett kommunikativt medel som människan använder för att kommunicera med omvärlden. Språk fyller också andra funktioner bortom den språkliga aspekten. Det vill säga språk avspeglar sociala och samhälleliga strukturer och framför allt avspeglar språk makt i kommunikativa sammanhang. Denna aspekt av språk, det vill säga språk som maktfaktor, har illustrerats i flertal böcker och artiklar och bland annat romanen 1984 av George Orwell reflekterar över hur språket kan användas som maktfaktor för att styra i ett auktoritet och hur den auktoritära staten kontrollerar medborgarna med hjälp av språk. I detta sammanhang är det intressant att förstå på vilket sätt språket används som maktfaktor i romanen 1984 av George Orwell.
Den som har språket har makten brukar man konstatera när språk och makt diskuteras. Romanen 1984 av George Orwell illustrerar hur språk kan utgöra en maktfaktor för den auktoritära staten. I flera sammanhang använder denna stat språk som maktfaktor för att kontrollera sina medborgare och se till att man har lydande medborgare till dessa budskap som kommer från storebror. Ett bra exempel som lyfts upp i romanen om hur språket används som maktfaktor är vinkling av tidigare artiklar som visade sig vara fel och kom från Storebror eller från den inre kretsen i partiet.
“Ibland hände det att tidningen skrev om något som Storebror eller någon annan i det inre partiet hade sagt. Något som senare visade sig vara fel. Då måste arkivavdelningen rätta texten. Storebror och Partiet fick aldrig ha fel”
(Orwell, 1984, s.13).
Språk i romanen 1984 används som maktfaktor inte bara över medborgarna utan partiet har skapat sanningsministeriet för att kontrollera det som ges ut i skrift eller det som redan är utgivet. Man ville ändra historien likväl det förflutna genom sanningsministeriet vars syfte är att kontrollera de skrifter som ges ut om historien och nu.
”Och arkivavdelningen var ändå bara en enda gren av sanningsministeriet, vars främsta uppgift inte var att rekonstruera det förflutna utan att förse Oceaniens medborgare med tidningar, filmer, läroböcker, teleskärmsprogram, teaterpjäser, romaner – med varje upptänkligt slag av upplysning, läromedel eller underhåll, från statyer till slagord, från lyrik till biologi och från rättsstavningsövningar för barn till ”
(Orwell, 1984, s. 43).
Detta exempel illustrerar hur staten och styrande partiet använde språk som maktmedel och hur språk var central för partiets ideologi för att behålla makten i Oceanien. Staten kontrollerade i princip allt som går att kontrollera i medborgarnas liv med hjälp av språk eller språkliga aspekter såsom texter.
Orwell illustrerar språk inte bara som maktfaktor för att behålla en maktposition utan även som ett medel för att skapa en ny verklighet och stärka befintliga maktstrukturer. Ett exempel som lyfts upp i romanen handlar om partiets användning av språk för att övertyga medborgarna på något som egentligen är lögn och samtidigt är dessa lögn tänkta att stärka partiets maktposition i samhället.
“Och om alla andra godtog den lögn som partiet tvingade på dem – om alla skriftliga vittnesbörd instämde med den – då övergick lögnen i historia och blev sanning”
(Orwell, 1084, s. 36)