Det var häromdagen när jag satt och försökte förbereda mig för mina kommande prov. Det var underligt lätt att förstå hur man ska tänka men oerhört svårare hur jag ska behöva formulera mig i skrift. Detta väckte en fråga hos mig om talspråk och skriftspråk samt hur dessa två samspelar. Det handlade huvudsakligen om varför det var lätt att säga dessa tankar och förklara dem men inte lika lätt att få dem ner på pappret så att jag kan passera provet. Med detta menar jag varför det är skillnad på hur tal och skrift fungerar
Det är klart att det finns skillnad! Ibland känns det att talspråk och skriftspråk inte är samma språk och att man behöver anstränga sig tillräckligt mycket för att få samma tankar förklarade och leverera samma budskap i skrift. Jag är inte ensam om detta men tror att många upplever dessa skillnader. Man vill ju skriva så tydligt som möjligt men bryr sig inte på samma sätt om sitt tal. Dessutom är man noga med titulaturer och ett ordentligt avslut samt begriplig struktur i texter fast talet kan man bar bryta och återkomma till samma punkt sedan och ändå blir förstådd. Jo, det är underligt trots att vi använder samma språk i tal och i skrift! Allt detta handlar om att kommunikationen ska bli så effektiv som möjligt och mottagaren förstår budskapet. Det är därför vi anstränger oss, jag i alla fall, när jag vill skriva något. Daniel Erlandsson skriver i sin krönika Tal duger inte allt i skrift (Norrköpings Tidningar, 2017) att det finns skillnader.
Tal och skrift är två olika sidor av språket och de samspelar med varandra eftersom det handlar om två olika former av kommunikation. Det vill säga med skrift förmedlar vi våra budskap endast i lingvistik form utan något annat hjälpmedel som kroppsspråk och ögonkontakt. Däremot ligger den skriftliga förmågan till grund för den språklig utveckling man gör och likväl är ordförråd en avgörande faktor för skrift förmåga. Med detta ville jag säga att det är en ömsesidig påverkan mellan tal och skrift i kommunikativa sammanhang.
Dessa skillnader, enligt mig, handlar om vad är accepterad i varje kommunikationsform, tal och skrift, och inte om vilket sätt är bättre eller sämre i olika sammanhang. Var går gränsen eller vad exakt är accepterad är däremot lite luddigt och otydligt. Erlandsson (2017) skriver även om denna luddig gräns vilket jag anser ligger i en stor utsträckning till grund för hur vi formulerar oss i tal och skrift (Erlandsson, 2017).
Detta fenomen är svenskan inte ensam om och denna fråga ficka mig att reflektera över tal och skrift även i mitt modersmål, arabiska. Det är faktiskt ännu större skillnader mellan tal och skrift. Dessa två kommunikationsformer känns mer som helt olika språk i arabiska. Till detta kommer oerhört många dialekter som gör saken ännu svårare. Till exempel, det känns konstigt att man talar som man skriver på arabiska om man inte läser innantill från ett manus.
Slutligen kom jag fram till att min fråga är mer komplex än just att kunna få svar på det i samma stund. Det handlar mer om omfattande forskningsområde som behöver mer än en krönika för att besvara alla förknippade frågor.