Kriget har inget kvinnligt ansikte är en novell skriven av den ryskspråkiga författaren Svetlana Aleksijevitjs och handlar om krigets kvinnor samt beskriver kvinnors erfarenheter under andra världskriget.
Novellen, Kriget har inget kvinnligt ansikte, handlar om en kvinna som med sin barn väntar på mannen som är med och krigar under andra världskriget. Barnet är rädd och kvinnan försöker få barnet att älska sin pappa. När mannen kommer hem från kriget så är han gammal och mörk till skillnad från hur hon beskrev honom till barnet. Barnet ville inte veta av sin pappa och vill behålla den bilden av ljus och vacker pappa.På samma sätt hade pappan vant sig av vid barnet och kvinnan under sina 6 år i kriget. Kvinnan fick dem att umgås tillsammans och fick barnet att älska sin pappa till slut. Viktigaste händelsen i hela novellen är när mannen återvände hem från kriget. Där nås höjdpunkten i novellen då barnet inte vill veta av honom och han var borta under lång period och inte van vid livet med en familj. Denna händelse utlöste problem för kvinnan som försökte att få de att umgås med varandra.
“Han hade också vant sig av vid sin son och sitt hem – under sina sex år i kriget”
Tema och motiv
Novellen, Kriget har inget kvinnligt ansikte, har kriget och levnadsförhållanden under kriget som motiv. Det beskrivs i en skräckfylld miljö där dödade män är omkring och en rädd pojke som inte vågar gå ut samt en ung och vacker soldat som kom tillbaka från kriget som invalid och gammal. Tydligast i temat är relationen mellan barnet som längtade till sin ljusa och vackra pappa och mannen som har vant sig av vid sin barn och sitt hem samt kvinnans roll i denna relation och när mannen var frånvarande.
Berättartekniska grepp
Novellen utspelar sig i gamla Sovjetunionen under andra världskriget när Minsk befriades. Exakt plats och tid får läsaren inte information om. Miljön som beskrivs är krigsmiljö och sträcker sig tills kriget tar slut och soldaterna återvänder hem.
Krig har inget kvinnligt ansikte är rubriken på hela novellsamlingen och denna text är utdrag ur det. Som namnet indikerar så handlar novellsamlingen om erfarenheter av kvinnor.
Novellen berättas i kronologisk ordning från början till slut och vändpunkten i novellen är när kriget är slut och mannen återvänder hem då uppstår ett annat problem som är relationen mellan mannen och sin familj som han lämnade under 6 års period. Novellen slutar med att mannen och sin son blir goda vänner men läsaren vet aldrig om relationen mellan dem blir som en pappa med sin pojke eller bara goda vänner eftersom kvinnan jobbade på att förbättra relationen. Novellen berättas av huvudpersonen, kvinnan, i jag-form vilket ger en upplevelse att man lyssnar på en självbiografi eller upplever det som kvinnan hade upplevt via hennes berättelse. Det vill säga författaren är inte närvarande i novellen. ”Min man återvände från kriget som invalid. När han kom var han inte ung, utan gammal, och nu fick jag problem: min son hade vant sig vid…” (s.403).
Denna novell handlar om en kvinna som berättar sin historia med sin barn och sin man samt hur det var under andra världskriget i Sovjetunionen. Detta är trots att händelserna är centraliserade kring barnet som var 5 år gammal och längtade till sin pappa. Viktiga bipersoner i novellen är pappan och barnet som ville träffa sin pappa. Läsaren får aldrig någon närmare beskrivning på hur kvinnan eller barnet ser ut men förstår hur de är som personer. Däremot så får läsaren en kortare beskrivning på hur mannen såg ut innan kriget som ljus och vacker, och efter kriget som mörk och gammal samt invalid
Språk
Novellen, Kriget har inget kvinnligt ansikte, är skriven eller översatt i ganska lätt språk. Författaren använder sig av enkelt och delvis vardagligt språk där man känner igen vissa händelser såsom när hon köper något eller när hon beskriver hur barnet leker med andra barn och kom över sin rädsla. Ett utmärkande drag för novellens stil är att författaren använder långa men sammanhängande meningar.
Icke brännbara sopor
“Icke Brännbara sopor” är en novell skriven av den japanska författaren Shimizu Yoshinori. Novellen handlar om en kvinna med sin pojkvän som bor på en etta i Tokyo och jobbar på en bar som ägs av kvinnan. Kvinnan heter Satomi och mannen heter Sota. Båda två jobbar sent på natten och glömmer ofta att ställa ut sopsäckarna i tid så att de ska hämtas. De behövde sortera soporna mellan brännbart och icke-brännbara sopor vilket Satomi var bra på. De höll på att glömma att ställa ut soporna i tid under en period tills Satomi blev besatt med detta och tänkte jämt på det. En dag bestämde Sota sig för att lämna Satomi vilket gjorde henne arg och knivhögg honom att han dog. Hon styckade kroppen under natten och tänkte direkt på reglerna för sopsortering, fast denna gång med lättnad.
Tema och motiv
Temat i den novellen är relation och förhållande eller rättare sagt skadlig relation. Satomi var stressad över soporna som hon behövde ställa ut men glömde hela tiden. Hon upptäckte på slutet att det var på grund av Sota som var ansvarslös person och inte hjälpte till med något. Motivet är ångesten som hindrade Satumi från att göra sådant som hör till vardagen då även det blev svårt på grund av stressen som Sota orsakade för henne.
Berättartekniska grepp
Novellen utspelar sig i Tokyo, Japan i Satumis lägenhet. Det är oklart vilken tid novellen utspelar sig under men med tanken på avancerade samhällstjänster som sophämtning, ölburkar av aluminium och allt annat så kan läsaren förstå att novellen utspelar sig i modern tid. Huvudpersonen i novellen är Satumi som alla händelser centraliseras sig kring. Sota är en biperson som triggar igång händelserna. Läsaren får aldrig en beskrivning på hur personerna i novellen ser ut men däremot förstår vi hur de är som personer som till exempel, Satumi är en ansvarsfull person, hårt arbetande och gillar ordning och reda. Däremot är Sota en oansvarig person som inte hjälper Satumi med något.
Handlingen berättas i kronologisk ordning från början till slut utan några avhopp. Författaren berättar handlingen som utomstående ur tredjepersonsperspektiv där läsaren får bevittna olika händelser utifrån vad författaren berättar som utomstående person.
”Satomi drev en liten bar som höll öppet till sent på nätterna och brukade inte kunna gå och lägga sig förrän tre, eller fyra på morgnarna…” (s.16).
Språk
Språk är varken svårt eller lätt och det upplevs som vardaglig då man pratar om sådant som hör till ens vardag vilket gör att man delvis känner igen sig i novellen. Till exempel när händelserna beskrivs så är de vardagliga händelser.
Vomb
“Vomb” är en novell skriven av Jessica Schiefauer som en del av novellsamlingen “Andra Vägar”. Novellen handlar om Florin och Rien som är ett par och vill skaffa barn. De har jobbar extra och sparat ihop pengar för att kunna skaffa barn via vombtekniken då föräldrarna hyr ett artificiellt foster av ett företag som har specialiserat sig på och sedan föräldrarna turas om att bära fostret. Vombbarnen är mer intelligenta och föräldrarna måste uppfylla vissa krav som företaget ställer för att kunna använda tekniken. Dinar är en kompis till Florin och Rein och han är i kär med Florin men Rien han skaffa barn med henne före. Florin har också känslor till Dinar varför hon njuter när Dinar tar på henne när han ville känna på vomben. Samtidigt är relationen mellan Rien och Florin inte på sina bästa perioder vilket leder till problem mellan dem. De hade inte legat med varandra ett tag nu sedan de har haft vomben. Till slut så slutar vomben röra sig vilket får Florin att tro att barnet är död. Novellen avslutas utan att veta om barnet är död eller inte.
Tema och motiv
Temat i novellen är relationen och familjen i en utopisk miljö där ett par vill skaffa barn genom nyteknik. Florin och Rien är föräldrarna och hade bestämt sig för att skaffa barn via vombtekniken. Till slut vet läsaren inte huruvida de lyckas med att skaffa barn då deras relation gick igenom vissa svårigheter samt Florin kände att barnet var död i vomben.
Berättartekniska grepp
Novellen utspelar sig i en utopisk miljö men det är oklart i vilken plats. Den utspelar sig i framtida miljö där ny teknologi dominerar. Huvudpersoner i novellen är Riel och Florin som är ett par. En viktig biperson är Dinar som triggar igång händelserna genom sina känslor till Florin. Läsaren får inte någon beskrivning på hur personerna ser ut eller hur de är som personer eftersom alla händelser var centraliserade kring barnet.
Handlingen berättas i kronologisk ordning från början till slut där händelserna börjar med att Riel och Florin avslöjar sitt beslut att skaffa barn via vomteknologi och slutar med att barnet inte rörde sig.
Författaren använder sig av förstapersonsperspektiv där personerna i novellen får berätta olika historier samt berätta för sig själva medan författaren är frånvarande genom att låta personerna berätta och föra aktiva samtal med varandra.
”Lättnaden gör mig alldeles yr och jag börjar tala mycket fort, hinner säga flertal osammanhängande meningar innan jag inser att boxen fortfarande pratar:…” (s.78).
Språk
Språk som används i novellen är inte svårt men vissa svåra ord förekommer för en nybörjare på svenska. Författaren använder sig av beskrivande språk där känslor, situationer och inre tankar beskrivs. Även miljön beskrivs i novellen som till exempel när Florin beskriver stämningen i rummet eller när hon beskriver hur hon kände barnet.