Freud är grundaren för den Psykodynamiska utvecklingsteorin som handlar om att dela in utveckling hos människor i fem faser. Indelningen baseras på vilken kroppsdel som blir källan för tillfredsställande av människan. Dessa faser är den orala fasen som pågår mellan 0-1 år då barnet utforskar världen med munnen, den anala fasen som pågår mellan 1-3 år, den oidipala fasen mellan 3-5 år och då barnet börjar upptäcka sin könsidentitet och sin kropp, den latenta fasen mellan 5-11 år när barnet utvecklar sin personlighet och sexualiteten är vilande under den fasen och slutligen den genitala fasen som pågår mellan 11-20 år när sexualiteten väcks och man blir könsmogen.
Freud hävdar i sin teori att man styrs av egna drifter och inre konflikter har avgörande roll i utvecklingen. Dessutom hävdar Freud att de första sex åren är avgörande för utvecklingen av barnet. Indelning av de fem faserna bygger på problem som barn ställs inför och försöker lösa.
Fördelarna med Freuds utvecklingsteori handlar huvudsakligen om att Freud tar upp viktiga aspekter i ens liv och framför allt de inre dimensionerna av människan som är avgörande tillsammans med barndomen för ens utveckling. Nackdelar med teorin handlar framför allt att teorin behandlar sådant som inte är mätbart. I praktiken fokuserar man på orsaker istället för symptom.
Forskning inom det perspektivet, psykodynamiska perspektivet, har gått framåt och i dagens samhälle använder man psykodynamisk terapi som behandlingsmetod för att behandla en rad olika områden av psykisk ohälsa.