Språk är ett gemensamt kommunikativt medel som man använder för att skicka och ta emot budskap. Trots att det är gemensamt så finns det ett flertal varianter av språket som talas av olika grupper i samhället. Detta fenomen kallas för språklig variation och det kan anses som ett ett resultat av variation i samhälle. Bland dessa varianter i språket finns det en variant som ofta är förknippad med många fördomar. Det är förortssvenska. Oavsett vad vi tycker och tänker kring denna varianet så har den blivit en del av svenska språket och till en viss del av den svenska kulturen. Därför bör samhället värna om förortssvenska på samma sätt som man jobbar med andra varianter av språket.
Förortssvenska förknippas ofta med kriminalitet, knark, grova ord och annat som kanske inte alla önskar. Detta stämmer till en stor del men faktumet är att detta inte behöver betyda att talarna av den variant av språket är sådana personer som håller på med kriminalitet eller knark. De är helt vanliga personer som identifierar sig med den grupp som talar förortssvenska och det är personer med utländsk härkomst. Det vill säga det kan vara vanliga personer eller högutbildade personer som talar förortssvenska utan att behöver hålla på med kriminalitet. Vi behöver glömma våra fördomar när vi möter olikheter!
För det andra att prata förortssvenska behöver inte nödvändigtvis betyda att man inte kan svenska. Ulla-Britt Kotsinas förklarar detta i artikeln “Språket lever i förorten” publicerad i Lärarnas tidning av Maria Lannvik (2004). Kotsinas menar att dessa personer kan språket och kan till och med växla. De har inlärningsförmåga och språksinnet att de kan lära sig många språk. Det är bara ett sätt som man vill tala med utifrån att man identifierar sig med den gruppen som talar den varianten (Lannvik, 2004).
Denna variant av språket har delvis lyckats ta sig in i den svenska kulturen och bli en del av det. Det vill säga man kan inte bara neka existensen av förortssvenskan eller ignorera denna variant. Det räcker med att kolla på antalet artister som talar denna variant eller sjunger med förortssvenska eller till och med Sveriges mest ikoniska fotbollsspelare, Zlatan Ibrahimovic som talar förortssvenska och har gett den status, enligt Claes Füstenberg (2005) i sin artikel “Zlatan har gett Rosengårdssvenskan status”. Füstenberg menar att det inte är bara de som kommer från Rosengård som talar denna variant utan även bland ungdomar som inte har invandrarbakgrund (Füstenberg, 2005).
En del menar att förortssvenska är en sådan variant av språket som egentligen är blandning av många andra språk eller ett tillskott i svenska från andra språk då det förekommer många främmande ord i denna variant. Att det finns ord med utländsk härkomst i förortssvenska stämmer helt men däremot är det direkt fel att inte anse att förortssvenska som en variant av det svenska språket. Förortssvenska är ju fortfarande svenska fast med en annorlunda uppsättning av lånord. Svenska språket i allmänhet lånord från många andra språk och så gör förortssvenska.
Slutligen är förortssvenska en variant av det svenska språket oavsett vad vi tycker om det. Dels har det blivit en del av den svenska kulturen genom att flera artister använder denna variant i sina låtar eller i sitt sätt att tala och dels har det inte med kriminalitet och knark att göra även om vi har fördomar om det. Det vill säga talarna av förortssvenska använder denna variant eftersom de identifierar sig med denna grupp som talar förortssvenska. Dessutom kan talarna av förortssvenska tillräckligt bra svenska för att kunna växla mellan standardsvenska och denna variant. Därför bör sluta med våra fördomar och värna om förortssvenska som en del av det svenska språket och en del av den svenska kulturen.
Källor
Lannvik Duregård, M. 2004. Språket lever i förorten. Lärarnas Tidning.
Fürstenberg, C. 2005. Zlatan har gett Rosengårdssvenskan status. Sydsvenskan.