Språk är ett gemensamt kommunikativt medel som man använder för att skicka och ta emot budskap. Trots att det är gemensamt så finns det ett flertal varianter av språket som talas av olika grupper i samhället. Detta fenomen kallas för språklig variation och det kan anses som ett ett resultat av variation i samhälle. Bland dessa varianter i språket finns det en variant som ofta är marginaliserad och som inte anses lika viktig som övriga varianter. Det är slang. Oavsett vad vi tycker och tänker kring denna varianet så har den blivit en del av svenska språket och till en viss del av den svenska kulturen. Därför bör samhället värna om slangspråket på samma sätt som man jobbar med andra varianter av språket.
Slang förknippas ofta med en förenklad variant av språket och som ungdomar använder i sin vardaglig kommunikation. Trots att slang pratas ofta av ungdomar framför allt i förorterna men det finns ett större antal människor som talar denna variant. Det är intressant eftersom på det sättet har denna variant med identiteten att göra. Det vill säga det är en del av talarnas identitet och det sätt som definierar sig själva. De är helt vanliga personer som identifierar sig med den grupp som talar slang. Det vill säga det kan vara vanliga personer eller högutbildade personer som talar slang utan att behöva se ner på denna variant eller se det som ett fulare språk. Vi behöver glömma våra fördomar när vi möter olikheter!
För det andra att prata slang behöver inte nödvändigtvis betyda att man inte kan svenska. Ulla-Britt Kotsinas förklarar detta i artikeln “Språket lever i förorten” publicerad i Lärarnas tidning av Maria Lannvik (2004). Kotsinas menar att dessa personer kan språket och kan till och med växla. De har inlärningsförmåga och språksinnet att de kan lära sig många språk. Det är bara ett sätt som man vill tala med utifrån att man identifierar sig med den gruppen som talar den varianten (Lannvik, 2004).
Denna variant av språket, slang, har delvis lyckats ta sig in i den svenska kulturen och bli en del av det vilket avspeglar sig på antalet talare och hur denna variant används. Det vill säga man kan inte bara neka existensen av slang eller ignorera denna variant. Det räcker med att kolla på antalet personer som talar denna variant eller använder slang i sin vardaglig kommunikation eller till och med Sveriges mest ikoniska fotbollsspelare, Zlatan Ibrahimovic som talar denna variant och har gett den status, enligt Claes Füstenberg (2005) i sin artikel “Zlatan har gett Rosengårdssvenskan status”. Füstenberg menar att det inte är bara de som kommer från Rosengård som talar denna variant utan även bland ungdomar som inte har invandrarbakgrund (Füstenberg, 2005).
En del menar att slang är en sådan variant av språket som egentligen är blandning av många andra språk eller ett tillskott i svenska från andra språk då det förekommer många främmande ord i denna variant. Att det finns ord med utländsk härkomst i slang stämmer helt men däremot är det direkt fel att inte anse att slang som en variant av det svenska språket. Slang är ju fortfarande svenska fast med en annorlunda uppsättning av lånord. Svenska språket i allmänhet lånord från många andra språk och så gör slang.
Slutligen är slang en variant av det svenska språket oavsett vad vi tycker om det. Dels har det blivit en del av den svenska kulturen genom att flera personer använder denna variant i sina vardaglig kommunikation eller i sitt sätt att tala och dels är det fortfarande svenska även om vi har fördomar om det. Det vill säga talarna av slang använder denna variant eftersom de identifierar sig med denna grupp som talar slang. Dessutom kan talarna av slang tillräckligt bra svenska för att kunna växla mellan standardsvenska och denna variant. Därför bör sluta med våra fördomar och värna om slang som en del av det svenska språket och en del av den svenska kulturen.
Källor
Lannvik Duregård, M. 2004. Språket lever i förorten. Lärarnas Tidning.
Fürstenberg, C. 2005. Zlatan har gett Rosengårdssvenskan status. Sydsvenskan.