Ett barndomsminne – min berättelse

När jag tänker på min barndom så kommer jag ihåg ganska mycket. Det mesta är glada minnen från min barndom men det förekom också sådant som var mindre roligt. En specifik händelse kommer jag inte att glömma eftersom den av någon anledning sitter fast i minnet. Det var mindre roligt men spännande.

När jag var 8 år gammal var jag förtjust i att klättra upp på väggar. Jag tyckte då att det var roligt att vara någonstans på en högre höjd än de andra barnen. Därför gjorde jag detta varje gång jag kunde. Ibland tog jag risken att klättra på sådant som var lite farligare att vara på såsom högre och smalare väggar. Då fick jag hjälp av andra barn som jag lekte med.

Jag kommer ihåg den dagen som att det var igår. Det var en hög och smal vägg som inte hade några hål i som jag kunde stoppa mina fötter i för att klättra. Väggen hade inte heller tillräcklig med plats som jag kunde stå på när jag väl är uppe på väggen. Jag bad två av mina kompisar att lyfta mig på axlarna så att jag kan stå och hålla väggkanten med händerna. Tanken var att jag skulle försöka lyfta upp mig själv så fort jag höll i väggkanten. Det gick inte som planerat och jag kunde inte lyfta upp min kropp. Jag höll i några sekunder medan de andra barn som hjälpte mig hade då redan släppt. Jag blev hängande några sekunder tills jag orkade inte hålla längre. Då ramlade jag ner precis på handleden och bröt armen. Jag grät som aldrig gjorde i hela mitt liv.

Förvåningsvärt slutade jag inte efter att min arm läkte utan mitt intresse för att klättra försvann gradvis när jag var 12 eller 13 år gammal.