Många av oss ser jobb som något som vi definierar oss med och det ger oss sammanhang och syfte. Dessutom spenderar vi otroligt mycket tid på jobbet, även om vi inte nödvändigtvis jobbar. Men vi finns i det sammanhanget och i den miljö som handlar om jobbet. Allt detta gör att vi mer eller mindre påverkas av vårt jobb och i vissa fall har det långvariga effekter på en. Men frågan handlar snarare om hur mycket ska jobbet få ta av våra liv eller med enklare ord ska vi leva för att arbeta eller ska vi arbeta för att leva?
Denna frågan är nog intressant ur flera perspektiv. Vissa anser att jobbet är något som definierar sig med och ger dem syfte och sammanhang vilket stämmer till en viss nivå. Ibland kan frågan bli något överdriven och jobbet kan dominera våra liv i princip i alla detaljer. Därför hör vi om vissa som blir utmattade eller som gå in i väggen.
Å andra sidan finns dem som egentligen inte bryr sig om sina jobb och är där bara för att få lön. Detta är inte heller positivt eftersom det kan hålla en period men efter det kommer man ändå inte orka att arbeta. Alltså om man går till jobbet för lönen skull då blir det nog svårt att fortsätta.
Det bästa vore vara en balanserad livsstil när man kan hantera sitt arbete och samtidigt leva sitt liv. Man ska inte se arbetet som viktigast i livet men inte heller ska arbetet ligga sist i ens prioriteringar. Man behöver jobba för att leva men samtidigt behöver leva sitt liv bortom jobbsammanhanget. Dessutom behöver inte arbetet och ens privata liv krocka på det sättet. Man kan se jobbet ur ett perspektiv som inkluderar det i ens liv. Alltså att leva innebär lika mycket att arbeta som att göra annat i livet i andra sammanhang. Detta perspektiv underlättar sådant som man tycker är jobbigt med ens arbete som att jobbet ta ens tid.
Slutligen är jobb och hur mycket vi ska ge våra jobb ett omdiskuterat ämne även på politiskt plan. Vissa förespråkar mindre jobb medan andra ideologier förespråkar annat än det. I vilket fall så bör man inte se jobb som någon begränsning för ens liv utan det borde anses snarare som en del av ens liv.