Pappaklausulen av Jonas Khemiri

Pappaklausulen är en intressant roman skriven av den svenska författaren, Jonas Khemiri och utgiven år 2018. Boken skildrar en familj med deras relationer i centrum. Det är en familj som en gång har övergivits av sin pappa. Nu återvänder pappan, som numera är en farfar, på sitt halvårs besök men behöver inte längre ta hand om sin numera gravida dotter och inte heller om sin neurotiska son som egentligen har fått egna ben och ej är i behov av hjälp längre. Nu är han pappaledig och han, pappan, står i centrum i alla sina relationer i alla möjliga håll, till sin flickvän, till sitt barn och till sin pappa som återvände för att ta del av socialförsäkringssystem som finns i Sverige.  

Pappan, som numera är en farar, anser att sonen, som numera är en pappa, behöver ta hand om allt administrativt arbete eftersom han en gång överlät en hyresrätt för honom. Allt börjar blir allt mer komplicerad kring pappan, som numera är en farfar. Samtidigt ökar pressen på sonen, som numera är en pappa, varför han känner att det är dags att omförhandla pappaklausulen som är gällande. Sonen, som har blivit en pappa, känner sig tvingad till att omförhandla pappaklausulen med tanken på allt som föräldrarollen innebär och samtidigt all press som sin far sätter på honom med sina ärenden. Han ville sätta stopp för att sina pappa, som numera är en farfar, skulle kunna utnyttja honom längre. 

Det finns flera teman i boken och som kan vara intressanta utforska som till exempel familj. Tydligaste temat i boken är ändå relationer. Det vill säga relationer mellan olika personer i romanen. Huvudsakligen står huvudpersonens relationer i centrum och det är dels hans relation till sin pappa som återvände till Sverige och dels hans relation till övriga personer i närheten av honom. Intressant i detta sammanhang och i förhållande till denna bok är frågan som handlar om Hur ser relationerna mellan föräldrar och barn ut i boken?

Relationerna i boken illustreras genom hela boken och genomsyr berättelsen, inte minst när författaren använder sig av sådant stilistiskt grepp att ingen har ett namn i berättelse utan alla benämns via sina roller i berättelsen. Författaren illustrerar relationer i familjen generellt och konkretiserar genom att fokusera på son-pappa relation som utgör huvudkonflikten och därmed ger titeln till boken “Pappaklausulen”. 

Khemiri skildrar en relation mellan pappa och son som delvis är eller har blivit kall med tiden och att pappan, som numera är en farfar, bor längre bort någon annanstans.  Likaväl illustreras relationen som en sådan omvänd, det vill säga det var sonen som behövde pappan innan sonens hälsotillstånd förbättrades och numera är det pappan som behöver sonen. Pappan, som numera är en farfar, känner att det ligger ett moraliskt ansvar på sonen, som numera är en pappa, för att hjälpa honom. Å andra sidan, känner sonen att sin pappa har blivit kämpigare att hantera med tanken på att han, sonen, också har en familj.

Khemiri skildrar relationen mellan föräldrar och barn som komplicerat. Allt vägs ju gentemot varandra, det vill säga kärleksbandet, släktbandet och blodsbandet. En annan intressant aspekt i berättelsen handlar om den bild som skildras av att vara en pappa. 

“Pappor alltså, säger han och skakar på huvudet. Vilka jävla idioter. Tänk om våra mammor, säger hon, bara som ett experiment hade betett sig som våra pappor. Vi hade gått under, säger han”

Det är alltså en intressant aspekt att utforska vidare i ur ett jämställdhetsperspektiv i och med det lyfter upp sådant perspektiv som ställer män och kvinnor i familjen utifrån sina roller mot varandra och väga vilken är bättre.